”Om man inte stoppar upp, är det omöjligt att lära sig”: vilka reflektionsprocesser utspelas i en rehabiliteringsinstitution under aktionsforskningsprojektet "Natur och rehabilitering"

Abstract

Denna masteruppsats är en kvalitativ studie som utvecklats genom en deltagelse i aktionsforskningsprojektet ”Natur og rehabilitering”. Syftet var att observera praktikernas reflektionsprocesser under projektets gång. Det har lett till följande frågeställning: ”Vilka reflektionsprocesser utspelas i en rehabiliteringsinstitution under aktionsforskningsprojektet ”Natur og rehabilitering”? Uppsatsen tar utgångspunkt i Schöns reflektionsteorier om den reflekterande praktikern, samt nyare kritik och omskrivningar av den. Metodkapitlet diskuterar tillvägagångssättet, samt vilka kvalitetssäkringar och etiska aspekter som tagits hänsyn till i förbindelse med studiens förlopp. Till datainsamlingen har jag använt mig av en form för triangulering med deltagande observationer, fokusgruppintervjuer och praktikernas reflektionsnoteringar under projektet. Med praktikerna menas här deltagarna i projektet ”Natur og rehabilitering”. Analysen är en så kallad andragradsförtolkning, vars avsikt är att få en djupare insikt i teorin från ett praktiskt sammanhang genom empirin. Analyskapitlet tar för sig på vilket sätt praktikernas förförståelser och professionsidentitet främjar och hämmar reflektionsprocessen. Av analyserna framkommer att praktikernas reflektionsprocesser kan påverkas av organisatoriska faktorer. Det kan vara avgörande att praktikerna i sin hektiska arbetsdag har möjligheter att ta sig tid till att reflektera, gärna tillsammans med andra professioner. På detta sätt kan praktikern lättare bli medveten över sina vanor i praxis, eftersom vanor och rutiner kan utvecklas till att bli ofördelaktiga, om de inte ifrågasätts eller kritiseras. För att en sådan tillnärmning till praxis ska vara möjlig, måste miljön, det vill säga både organisationen och de professionella, tillåta och acceptera en sådan kritisk hållning. Samtidigt bör praktikern själv vara villig att uppnå en förändring, att vilja utveckla sin egen praxis till det bättre, för att reflektionen ska kunna vara ändamålsenlig. För att kunna bli en reflekterande praktiker, är det samtidigt viktigt att våga släppa taget om sina rutiner och stå mitt i det oförutsägbara, för att kunna reflektera-i-handling. I denna uppsats försöker jag beskriva både vägen till och målet med en sådan tillnärmning, dels från en teoretisk och dels från en empirisk ståndpunkt.